Vägar speglar inte bara hur människor har rört sig i landskapet, utan också hur man mötts. Det äldre vägnätet är inte alltid lätt att urskilja i nutidens landskap. Med hjälp av gamla kartor kan man få ledtrådar.
I de äldre kartorna ser man att det ”lilla” vägnätet ledde mellan bebyggelse, åker, vattendrag och utmark. Det ”större” vägnätet, som förband byar och bygder med varandra, gick ofta över allmän mark. Enligt den medeltida Skånelagen var det bötesstraff för att passera över odlad mark, samtidigt skrev lagen att det var förbjudet att förstöra eller spärra vägar.
Clik here to view.
Buhrmans karta från 1684 visar Skånes gamla städer, byar och vägnät.Den röda pricken visar var Brunnshögsområdet är.
Det har förstås funnits vägar också i förhistorisk tid, men det är svårt att avgöra hur gamla de är. Ibland kan arkeologerna faktiskt hitta gamla vägar, men oftast blir det bara en kort snutt. Ett annat sätt är att skärskåda topografin, för att avgöra hur höjder, våtmarker och vattendrag hindrat eller blockerat terrängen. Sedan prickar man in fornlämningar från olika perioder och jämför med äldre kartor.
Det visar sig ofta att kartornas vägar mycket väl kan härröra från ett vägnät från järnåldern. Och på en del ställen ser man tydligt hur vägar följer stråk av gravar från bronsåldern eller stenåldern. Samband finns det säkert.
Sättet att färdas längs vägarna varierade, men det allra vanligaste var att man gick till fots. En vandrare tar sig fram ungefär en mil på två timmar. Med lätt packning är en lagom dagsetapp 3-4 mil. Från Brunnshög skulle det alltså ta fyra timmar ner till dagens Malmö eller ett par timmar ut till kusten.
De första beläggen för hjul i Sydskandinavien är 5000 år gamla, men det förstås: oxar hade då redan funnits här en tid och kunde om inte annat säkert dra en släde. Tamhästar finns i Sydskandinavien för 5700 år sedan. En skrittande häst gör ungefär 10 km/timmen, i galopp går det i cirka 40 km/timmen. Inte sällan var det bättre att sköta stora transporter vintertid, när snöföre och isbelagda vattendrag kunde underlätta färden..
Arkeologerna räknar inte vattendrag och hav som hinder utan som en möjlighet till vidsträckta kontakter. En tuff kajakpaddlare kan klara uppåt 50 km i en dagsetapp. Öresund vore alltså ingen svår match. En måttligt stor segelbåt kan korsa farvattnen mellan Skåne och Tyskland på sådär 12 timmar.
Eftersom Skåne på tre sidor är omflutet av hav förstår man att människor, idéer och saker har kunnat föras både ut och in. Brunnshögsområdet ståtar inte (ännu) med några arkeologiska föremål som ser ut att komma långt bortifrån. Men platsen har definitivt inte varit en bakgård, utan har hängt med sin tid – i alla tider. Här finns ju t ex några av de allra äldsta beläggen för odling i Sydskandinavien.
